torsdag 11 september 2008

John Silver kom, sågs och seglade

Den 18 juli skrev jag ett inlägg på min blogg om en sjörövare vid namn John Silver. Denne befarne sjöman har tillsammans med sin negress varit på besök hos mig och min familj. Halva engelska flottan har jagat dem från Biscaya till Kattegatt. Egentligen är det rätt märkligt att de galna engelsmännen helt tycks glömt sin Hood, som på sin tid jagade Bismarck. Hood gick till botten med man och allt efter en stjärnsmäll från Bismarck. Att jaga John Silver till sjöss, är att leka med en ännu värre eld eftersom Silver är en avsevärt mer befaren sjöman än kapten Lindemann var, trots att Silver fortfarande föredrar segelfartyg av ekträ.

John Silvers manskap

Säga vad man vill om de svenska marina jägarförbanden, de har under John Silvers vistelse i Sverige gjort ett strålande bra jobb. John Silver har under sin vistelse i svenska vatten kunnat röra sig nästan helt fritt utan förbittrade engelsmän i hälarna, på den ö som svenska marinen ställt till förfogande. Naturligtvis var det ingen vanlig ö som Silver fick till sitt förfogande. Ön var så undangömd att den inte ens finns med på kartan. Eftersom jag fick förmånen att besöka ön så kan jag i vart fall avslöja att ön bjöd på en komfort som inte ens Grand Hotell i Stockholm kan bjuda sina gäster på. Maken till utsikt har jag aldrig någonsin sett i detta livet, från ett absolut ointagligt torn var det mer säkert än ett fort.

Tornet
Svenska Marinen

De svenska marina jägarförbanden har under två veckor planerat för Johns avfärd tillbaka till Madagaskar. Naturligtvis vet jag inte så värst mycket om vad som händer runt omkring. Jag har inte fått veta mer än sånt som är absolut nödvändigt för mig att veta och jag vet alltså inte när John eskorteras ut ur landet och jag vet inte hur. Det enda jag vet är att han i natt går ombort på en mindre båt och styr kosan norrut där det finns flera alternativa rutter för att undvika den engelska flottan som ligger och lurpassar någonstans ute i Skagerack. Jag vet också att John vart det lider, kommer att embarkera sitt eget fartyg någonstans ute på Nordatlanten och eftersom Johns fartyg är helt av ekträ har han stora möjligheter att undvika engelsmännens sofistikerade och överlägsna teknik under sin färd mot sitt älskade Madagaskar. Vad jag dock med säkerhet vet är att den här resan är John Silvers sista färd. När det här äventyret är tillända kommer han att stanna hemma för resten av sitt liv! Han känner sig trött och sliten och de flesta vännerna är sedan länge borta. Med ålderns rätt vill han nu tillbaka till värmen och sin älskade.

Engelska flottan
Swedish Security Marine Service

Många har sagt att jag borde sammanställa alla mina äventyr och skriva en bok om allt jag sett, hört och varit med om. Och visst är det lockande att få ett prydligt avslut. För att inte tala om hur många som kommer att sätta gröten i halsen när de förstår hur minnets garderob även är fyllt med sånt som aldrig borde ha sparats. Det är väl dags att berätta hur det egentligen kom sig att jag tidigt hamnade i Long John Silvers sällskap och lärde mig att hata kaptener och all annan överhet lika mycket som jag lärde mig att älska friheten och livet till sjöss!

Atlantiska Oceanen

För alla er som inte hunnit läst sjörövarromanen Skattkammarön kan jag berätta lite om kapten Flint som egentligen hette Edward Teach men som mest var känd som kapten Svartskägg. Alla, från den allra uslaste slavhandlare till den mest hänsynslösa sjökapten i den engelska flottan, var på den tiden rädda för kapten Flint. Kapten Flint själv var bara rädd för sin kvartermästare John Silver, alias Barbecue, "hela mänsklighetens fiende". Jag träffade John Silver på en liten hamnkrog någonstans på Madagaskar när han på sin ålders höst satt och begrundade sitt liv. Han var förbannad på en orättvis värld och ännu mer förbannad på en viss Jim Hawkins som satt honom i dålig dager med sin bok Skattkammarön.

John Silvers om babord

Som vi satt där och språkades vid om livets alla jävligheter kom det fram en äldre parant dam, svart som ebenholts, och slog sin handväska i huvudet på John och gav till ett rop: ”Sitter du här och skvallrar med okända, din idiot” sen vänder hon sig mot mig och skall just dänga sin väska i min skalle då hon blev helt stel. Sedan viskade hon: ”MAX, vad gör du här, har du din lilla rosenknopp Kerstin med dig?” När vi sent om natten skiljdes gav Long John Silver mig ett litet slitet guldmynt som minne. Han berättade att myntet var en del av den skatt han stal från Hawkins och hans otrevliga följe när han rymde från dem. Det var just det guldmynt han fått av Flint när han utnämndes till kvartermästare. Vad som hände sedan är inte något som tål dagsljuset. Inte än i alla fall!

2 kommentarer:

Anonym sa...

”John Silver kom, sågs och seglade” är väl en travestering av Julius Caesars formulering ”Veni, vidi, vici” (Jag kom, jag såg, jag segrade)?

Max Hobstig sa...

Quod scripsi scripsi
som Pontius Pilatus skrev :-)