Jag har under drygt en vecka gått och klurat på att skriva ett inlägg om droger. Jag har haft en liten anteckningsbok i fickan där jag skrivit ner sånt som jag inte visste att jag visste förrän jag kom på att jag visste det jag trodde att jag inte visste. Man slutar aldrig förvånas över sig själv.
Igår insåg jag att man inte kan skriva en uppsats i en blogg. Man måste begränsa sig så att vanligt folk orkar läsa vad man skriver, om de ens gitter läsa överhuvudtaget. Det blir alltså inget inlägg om droger, utan endast några tankar i ord och bild om alkohol och heroin eftersom dessa två fiender är lika duktiga på att föröda människors liv.
Idag förstod jag att det faktiskt bara kan bli en tummetott av allting eftersom jag som vanligt haft en överambitiös inställning till vad jag de facto kan klara av. Efter att ha strippat textmassan in absurdum, måste jag ge en förklaring till varför mina storskaliga planer blev så småskaliga.
Under de två sista dagarna har jag ringt till olika aktörer som alla borde känna till vad alkoholen omsätter och kostar skattebetalarna. Jag har ringt Systembolaget, Socialhögskolan i Stockholm, Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen och några andra aktörer jag glömt namnen på.
Roland Rolle Björklund och Gustav Stoffe Svensson i Kungsan 1977
Den enda aktör på alkoholfronten som visade mig hjälpsamhet var Mats Ramstedt på Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD) som skickade mig en synnerligen vederhäftig rapport om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002. Systembolaget har inte ens kunnat ge besked om sin egen omsättning, trots att det bara kan vara ett enda antal kronor. Att Systembolaget har ett uppdrag bredvid alkoholförsäljningen behöver jag nog inte påminna om.
Behöver jag säga att besöken på Maria Ungdoms akutmottagning i Stockholm och antalet ungdomar som lagts in för slutenvård har ökat för varje år. Ungdomarna har idag ett tyngre missbruk, är våldsammare och psykiskt sjukare än tidigare. Men pengarna räcker inte. Och mindre anslag kan det alldeles säkert bli eftersom de flesta politiker bara kan se till alltings kostnad och ingentings värde. Jag har nämligen själv varit politiker och vet vad som prioriteras! Först kommer jag själv och sedan det parti jag tillhör och därefter tar man stor hänsyn till de starkaste lobbygrupperna och allra sist prioriteras väljarkåren/medborgarna.
Igår insåg jag att man inte kan skriva en uppsats i en blogg. Man måste begränsa sig så att vanligt folk orkar läsa vad man skriver, om de ens gitter läsa överhuvudtaget. Det blir alltså inget inlägg om droger, utan endast några tankar i ord och bild om alkohol och heroin eftersom dessa två fiender är lika duktiga på att föröda människors liv.
Idag förstod jag att det faktiskt bara kan bli en tummetott av allting eftersom jag som vanligt haft en överambitiös inställning till vad jag de facto kan klara av. Efter att ha strippat textmassan in absurdum, måste jag ge en förklaring till varför mina storskaliga planer blev så småskaliga.
Under de två sista dagarna har jag ringt till olika aktörer som alla borde känna till vad alkoholen omsätter och kostar skattebetalarna. Jag har ringt Systembolaget, Socialhögskolan i Stockholm, Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen och några andra aktörer jag glömt namnen på.
Roland Rolle Björklund och Gustav Stoffe Svensson i Kungsan 1977
Den enda aktör på alkoholfronten som visade mig hjälpsamhet var Mats Ramstedt på Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD) som skickade mig en synnerligen vederhäftig rapport om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002. Systembolaget har inte ens kunnat ge besked om sin egen omsättning, trots att det bara kan vara ett enda antal kronor. Att Systembolaget har ett uppdrag bredvid alkoholförsäljningen behöver jag nog inte påminna om.
Behöver jag säga att besöken på Maria Ungdoms akutmottagning i Stockholm och antalet ungdomar som lagts in för slutenvård har ökat för varje år. Ungdomarna har idag ett tyngre missbruk, är våldsammare och psykiskt sjukare än tidigare. Men pengarna räcker inte. Och mindre anslag kan det alldeles säkert bli eftersom de flesta politiker bara kan se till alltings kostnad och ingentings värde. Jag har nämligen själv varit politiker och vet vad som prioriteras! Först kommer jag själv och sedan det parti jag tillhör och därefter tar man stor hänsyn till de starkaste lobbygrupperna och allra sist prioriteras väljarkåren/medborgarna.
2 kommentarer:
Om det är någonting som verkligen retar mig till vansinne så är det de där programmen på TV med fjolliga programledare som glorifierar vin och upphöjer skiten till något som verkar vara Guds välvilliga gåva till mänskligheten.
Jag håller med dig. Tänk om man gjorde reklam för knark med samma programkoncept. Vilket liv det skulle bli. Med alkoholen går det bra. Att folk dör av kröken verkar rätt få bry sig om. Märkligt!
Skicka en kommentar