Jag fick en fråga av fotografen Anna C Eriksson som jag första gången stötte på vid Sveriges största runsten. Stenen som kallas Rökstenen. Så här skrev hon: Har du ställt ut dina bilder någon gång? Skulle gärna vilja se mer av dina foton! Vad svarar man på en sådan fråga? Svaret borde ju bli ett nej trots att jag faktiskt varit med om att göra bilder som publicerats i både veckotidningar och andra magasin. Fast det var länge sedan, på den tiden som jag var fotografassistent och ville bli fotograf.
Det här med att fotografera är ingen dans på rosor Allra minst som det nu för tiden bara är digitalkameror som tycks gälla. Den tid då man själv fick räkna på bländartal och ställa in bländare och tid och stundtals använde både gul- och blåfilter är förbi. Men det är klart. En sån där modern kamera har väl närmare 1000 olika funktioner som borde göra att bilderna idag blir enastående bra. Eller hur … men fan tro det?
Själv började jag min livskarriär med en ambition att bli fotograf. Det var på den tiden som man själv fick blanda till sopporna på ungefär samma sätt som när hustrun bakar småkakor. Man hade ett recept för framkallaren och ett recept för fixet. Det var ett himla rörande och en noggrann koll på att soppan höll rätt temperatur. Idag är den tiden knappt komihågbar eftersom allt sedan dess blivi digitalt. Jag minns också från den tiden när man delvisade vissa bilder. Man målade med en pensel över allt som inte var svart med en svavelblandning. Det var så man fick till bilder som idag kallas sepia, som innebar att bilderna fick en brunfärgad ton så att de såg ut som om de var mycket äldre än de egentligen var. De fotografier som delvisades var oftast porträtt- och bröllopsbilder. På den tiden var fotografering ett ädelt hantverk med optik och kemi och inte ett joxande med digital och programvaruteknik.
Om den svarta pricken i bilden ovan:
Om det vid kopieringen visade sig att ett neg hade något parti som var lite för mörkt kunde man ljusa till den lilla skavanken med en liten svart prick på en ståltråd som man vispade runt över det mörkare när man belyste fotopappret i labbet. Man fick pröva sig fram med klockans hjälp. Sekunderna var viktiga. Efter ett antal försök med olika tider så var det klart. Kopian var godkänd för vidare distribution till kunden. Och som sagt: Det var inte lättare förr – bara enklare. Betydligt enklare!
Det här är min hustru. Henne älskar jag mer än färska jordgubbar till midsommar. Vi har haft ett gott liv tillsammans även om det varit en del besvärligheter efter en olycka för några år sedan. På bilden sitter min hustru och väntar på att få maten på bordet. Hon skrattar åt två tekniktokiga tokstollar, på andra sidan bordet, som leker med en mobiltelefon. Själv håller jag som vanligt på med den förbannade digitala kameran. Ja, jag brukar säga så om de moderna kamerorna med tusen funktioner som ingen fattar ”nået” av. Men det är inte så att jag inte förstår mig på kameror. Min tredje kamera var en Leica M2. Bara så ni vet. Å sen det här med min hustru så tål det nog att upprepas. Henne älskar jag mer än färska småländska jordgubbar till midsommar.
Det här med att fotografera är ingen dans på rosor Allra minst som det nu för tiden bara är digitalkameror som tycks gälla. Den tid då man själv fick räkna på bländartal och ställa in bländare och tid och stundtals använde både gul- och blåfilter är förbi. Men det är klart. En sån där modern kamera har väl närmare 1000 olika funktioner som borde göra att bilderna idag blir enastående bra. Eller hur … men fan tro det?
Själv började jag min livskarriär med en ambition att bli fotograf. Det var på den tiden som man själv fick blanda till sopporna på ungefär samma sätt som när hustrun bakar småkakor. Man hade ett recept för framkallaren och ett recept för fixet. Det var ett himla rörande och en noggrann koll på att soppan höll rätt temperatur. Idag är den tiden knappt komihågbar eftersom allt sedan dess blivi digitalt. Jag minns också från den tiden när man delvisade vissa bilder. Man målade med en pensel över allt som inte var svart med en svavelblandning. Det var så man fick till bilder som idag kallas sepia, som innebar att bilderna fick en brunfärgad ton så att de såg ut som om de var mycket äldre än de egentligen var. De fotografier som delvisades var oftast porträtt- och bröllopsbilder. På den tiden var fotografering ett ädelt hantverk med optik och kemi och inte ett joxande med digital och programvaruteknik.
Om den svarta pricken i bilden ovan:
Om det vid kopieringen visade sig att ett neg hade något parti som var lite för mörkt kunde man ljusa till den lilla skavanken med en liten svart prick på en ståltråd som man vispade runt över det mörkare när man belyste fotopappret i labbet. Man fick pröva sig fram med klockans hjälp. Sekunderna var viktiga. Efter ett antal försök med olika tider så var det klart. Kopian var godkänd för vidare distribution till kunden. Och som sagt: Det var inte lättare förr – bara enklare. Betydligt enklare!
Det här är min hustru. Henne älskar jag mer än färska jordgubbar till midsommar. Vi har haft ett gott liv tillsammans även om det varit en del besvärligheter efter en olycka för några år sedan. På bilden sitter min hustru och väntar på att få maten på bordet. Hon skrattar åt två tekniktokiga tokstollar, på andra sidan bordet, som leker med en mobiltelefon. Själv håller jag som vanligt på med den förbannade digitala kameran. Ja, jag brukar säga så om de moderna kamerorna med tusen funktioner som ingen fattar ”nået” av. Men det är inte så att jag inte förstår mig på kameror. Min tredje kamera var en Leica M2. Bara så ni vet. Å sen det här med min hustru så tål det nog att upprepas. Henne älskar jag mer än färska småländska jordgubbar till midsommar.
2 kommentarer:
Jag tror jag får ta och göra ett besök nedåt landet så att jag kan försöka övertala herrn att visa sina spännande skildringar från 70-talets Stockholm.Den lilla filmsekvens du visade väckte verkligen min nyfikenhet!
När kommer du och din båtbyggare?
Skicka en kommentar