Det är bara att gilla läget

”Herren giver och Herren tager”, som bilhandlaren, den Ärlige Roffe på Vanadisvägen alltid sa, när missnöjda kunder kom och klagade på bilen de köpt. Men vem fan orkar bry sig.

Nu skall jag sova middag och när jag vaknar skall jag gå ut med hunden. Som vanligt går vi ner till ån och tar rast på en soffa där vi båda tar oss friheten att bara njuta av försommarbrisen och att ännu få leva en liten tid. Därför … Gläd dig du som än ser solen!

KRIS förnekar inte rekommendation om våld

Inlägget flyttat! För att komma rätt - KLICKAR HÄR

SOS

SOS ... är den allmänna bokstavsbeskrivningen för den internationella nödsignalen i morsekod (· · · - - - · · ·). SOS ska, till skillnad från vanlig morsekod, sändas utan bokstavsmellanrum som normalt är lika med ett långt tecken. Signalen ska dessutom betraktas som ett eget tecken.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötrafiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall. (Sjölagen 6 kapitlet 6 paragrafen)

Svart och Vitt med Opiater och Alkohol

Det här musikbildspelet tillägnar jag alla dessa unga som hamnade i helvetet redan innan de dog och till alla dem som vi svek eller inte eller inte ens orkade tänka på att hjälpa och till alla dem vi lämnade vind för våg i ett värre helvete än det helvete vi ens kan föreställa oss i livet. För alla dessa bröder och systrar som blev döpta men inte konfirmerade har jag gjort den här videon, eftersom alla förtjänar att bli ihågkomna.



Se på min video med en stor ödmjukhet eftersom nästan alla personer i videon sedan länge är döda. Några stycken blev mördade. Andra dog av sjukdom, självmord eller överdos. Man kan med säkerhet säga att alla de som dött, dog en missbruksrelaterad död. Ett litet fåtal blev nästan gamla. De flesta fick aldrig bli vuxna eftersom de slutade leva i unga år.

Till Vänsterpartiets snyggaste stolpskott - Maria Hannäs

Det här bildspelet vill jag tillägna Vänsterpartiets Maria Hannäs. Den första delen illustreras med sång och musik av Vatikanens kör och den andra delen illustreras med skön musik från filmen Deliverance. Det är enormt tråkigt att Maria och jag inte har kunnat träffas under så många år eftersom vår tidigare relation är en viktig del av Stockholms historia. När jag för 14 dagar sedan besökte Stockholm hade det varit trevligt att åter få stå öga mot öga med Maria och dryfta allt som förevarit sedan jag flyttade närmare hinsides än söderut. Men den dagen den sorgen!

För första gången sedan den 3:e juni 2003 har jag, helt ensam och utan någon BackUp, vandrat på Stockholms gator både dag- och natt. (Hade jag haft ännu mer tid skulle jag ha bjudit med Maria på en alkoholfri krogrunda i Stockholm hamnkvarter i glada vänners lag) Senare framåt nattkröken när jag lämnade mina vänner var det många tankar som kom över mig. För så är det, Stockholm är alltid i mina tankar under dagtid och i mina drömmar om natten. Stockholm är alla städers stad och en Mälarens drottning. En dag återgår jag för gott till den vackra staden!



Om någon vetgirig människa vill veta lite mer om varför jag tillägnar vänsterpartisten Maria Hannäs mitt bildspel, kan jag avslöja att Maria Hannäs intagit en ovanligt aktiv och märklig roll i efterdyningarna av ett uppmärksammat Mordförsök i Bagarmossen den tredja juni år 2003.

Maria har i kraft av sitt politiska uppdrag försökt få en tidningsredaktion att ändra sin uppfattning om mordförsöket och i stället försökt rikta intresset mot en annan "tänkbar gärningsman". Marias engagemang om den eventuella skuldfrågan liknar mest en sjuk dokusåpa, som är helt enastående och vittnar om ett stort politisk och moraliskt mod eftersom så många debila idioter under samma tak i en polisutredning om ett mordförsök är en alldeles obegriplig bedrift i en demokratisk rättsstat!

John Silver kom, sågs och seglade

Den 18 juli skrev jag ett inlägg på min blogg om en sjörövare vid namn John Silver. Denne befarne sjöman har tillsammans med sin negress varit på besök hos mig och min familj. Halva engelska flottan har jagat dem från Biscaya till Kattegatt. Egentligen är det rätt märkligt att de galna engelsmännen helt tycks glömt sin Hood, som på sin tid jagade Bismarck. Hood gick till botten med man och allt efter en stjärnsmäll från Bismarck. Att jaga John Silver till sjöss, är att leka med en ännu värre eld eftersom Silver är en avsevärt mer befaren sjöman än kapten Lindemann var, trots att Silver fortfarande föredrar segelfartyg av ekträ.



Säga vad man vill om de svenska marina jägarförbanden, de har under John Silvers vistelse i Sverige gjort ett strålande bra jobb. John Silver har under sin vistelse i svenska vatten kunnat röra sig nästan helt fritt utan förbittrade engelsmän i hälarna, på den ö som svenska marinen ställt till förfogande. Naturligtvis var det ingen vanlig ö som Silver fick till sitt förfogande. Ön var så undangömd att den inte ens finns med på kartan. Eftersom jag fick förmånen att besöka ön så kan jag i vart fall avslöja att ön bjöd på en komfort som inte ens Grand Hotell i Stockholm kan bjuda sina gäster på. Maken till utsikt har jag aldrig någonsin sett i detta livet, från ett absolut ointagligt torn var det mer säkert än ett fort.




De svenska marina jägarförbanden har under två veckor planerat för Johns avfärd tillbaka till Madagaskar. Naturligtvis vet jag inte så värst mycket om vad som händer runt omkring. Jag har inte fått veta mer än sånt som är absolut nödvändigt för mig att veta och jag vet alltså inte när John eskorteras ut ur landet och jag vet inte hur. Det enda jag vet är att han i natt går ombort på en mindre båt och styr kosan norrut där det finns flera alternativa rutter för att undvika den engelska flottan som ligger och lurpassar någonstans ute i Skagerack. Jag vet också att John vart det lider, kommer att embarkera sitt eget fartyg någonstans ute på Nordatlanten och eftersom Johns fartyg är helt av ekträ har han stora möjligheter att undvika engelsmännens sofistikerade och överlägsna teknik under sin färd mot sitt älskade Madagaskar. Vad jag dock med säkerhet vet är att den här resan är John Silvers sista färd. När det här äventyret är tillända kommer han att stanna hemma för resten av sitt liv! Han känner sig trött och sliten och de flesta vännerna är sedan länge borta. Med ålderns rätt vill han nu tillbaka till värmen och sin älskade.




Många har sagt att jag borde sammanställa alla mina äventyr och skriva en bok om allt jag sett, hört och varit med om. Och visst är det lockande att få ett prydligt avslut. För att inte tala om hur många som kommer att sätta gröten i halsen när de förstår hur minnets garderob även är fyllt med sånt som aldrig borde ha sparats. Det är väl dags att berätta hur det egentligen kom sig att jag tidigt hamnade i Long John Silvers sällskap och lärde mig att hata kaptener och all annan överhet lika mycket som jag lärde mig att älska friheten och livet till sjöss!



För alla er som inte hunnit läst sjörövarromanen Skattkammarön kan jag berätta lite om kapten Flint som egentligen hette Edward Teach men som mest var känd som kapten Svartskägg. Alla, från den allra uslaste slavhandlare till den mest hänsynslösa sjökapten i den engelska flottan, var på den tiden rädda för kapten Flint. Kapten Flint själv var bara rädd för sin kvartermästare John Silver, alias Barbecue, "hela mänsklighetens fiende". Jag träffade John Silver på en liten hamnkrog någonstans på Madagaskar när han på sin ålders höst satt och begrundade sitt liv. Han var förbannad på en orättvis värld och ännu mer förbannad på en viss Jim Hawkins som satt honom i dålig dager med sin bok Skattkammarön.



Som vi satt där och språkades vid om livets alla jävligheter kom det fram en äldre parant dam, svart som ebenholts, och slog sin handväska i huvudet på John och gav till ett rop: ”Sitter du här och skvallrar med okända, din idiot” sen vänder hon sig mot mig och skall just dänga sin väska i min skalle då hon blev helt stel. Sedan viskade hon: ”MAX, vad gör du här, har du din lilla rosenknopp Kerstin med dig?” När vi sent om natten skiljdes gav Long John Silver mig ett litet slitet guldmynt som minne. Han berättade att myntet var en del av den skatt han stal från Hawkins och hans otrevliga följe när han rymde från dem. Det var just det guldmynt han fått av Flint när han utnämndes till kvartermästare. Vad som hände sedan är inte något som tål dagsljuset. Inte än i alla fall!

En vecka i Stockholm anno domino 2008

Det var flera vänner jag skulle hinna träffa under de sju dagarna jag befann mig i den kungliga huvudstaden. En person blev avbokad och nedflyttad från den nära vänkretsen till den lägre bekantskapskretsen på grund av hans dåligt uppförande och ännu sämre omdöme och blev därför ersatt av två andra personer som gav mig en överraskande trevlig kväll och halv natt. Någon har sagt att det tar en hel livstid att bygga en katedral men bara en enda natt att riva den. Så är det även med vänskap. När man kommer upp i åren brukar man förstå varför det tar så lång tid att bygga vänskap eftersom bygget kan jämföras med ett katedralbygge. För övrigt var det en hektisk vecka där vännerna var av olika skrot och korn. I eftertankens kranka blekhet kan man med fog påstå att det ett oändligt avstånd i social status mellan Stadshusets folk och T-Centralens inbyggare. För att inte tala om de hemlösa kolingarna!

Facebook är som en galen dröm i realtid

En del stollar på Facebook tror att livet går ut på att lägga till flest erotiska applikationer i sin profil. Den användare som har den mesta erotiken och de flesta virtuella brudar att chatta med innan systemet pajar, vinner första pris. Det är som om naturmetoden inte längre skulle fungera, trots att spelet mellan hane och hona av homo sapiens fungerat i mer än sju miljoner år. Man kan undra vad Malena Ivarsson tänker?

Jag kommer ihåg den där grejen som Lenny Bruce berättade om, när han och hans polare John Hovawart en varm sommardag hade stått på en bro och spanat in alla brudar som passerade. Deras kommentarer var som när bönder kommenterade kossor på en djurauktion. John höll på att få stroke när fyra brudar kom gående mot den som mannekänger på catwalken. John hade aldrig sett något liknande. Han stirrade som en debil idiot på brudarna och viskade till Lenny att den där gräddbakelsen med plåster på tuttarna skulle man ha som privat hushållsassistent.

Lenny uppmanade honom att fråga konditoribruden om hon ville gifta sig med honom eftersom John hade en hyfsad lön och skulle kunna ta hand om både tjejen och det eventuella resultat en natt på Hilton skulle kunna bli om det begav sig. John tittade förvånat på Lenny och svarade: Gifta mig med den där horan som går på stan i nylonstrumpor och visar tuttarna; är du inte klok? Lenny replikerade blixtsnabbt: Men du sa ju att du ville ha henne som hushållsassistent. Du måste för fan säga vad du menar, annars menar du ju inte det du säger! Har du problem med din egen kärring så får du väl snacka med henne innan du börjar snacka om en ny hushållsassistent! Nån jävla ordning måste det vara!




Lenny Bruce Without Tears
Lenny Bruce, USAs dåliga samvete, var en kontroversiell amerikansk ståuppkomiker under 1950- och 1960-talet. Filmen om Lenny Bruce Without Tears ger oss ovärderliga tidsdokument över en ståupparartist vars liv och komik blev ett, i ett land där man inte fick skämta om vad som helst. Fred Baker tillägnade filmen Ingmar Bergman, som själv köpte filmmaterial från Baker för en aldrig gjord TV-special om Bruce.

John Silver i Pytheas kölvatten

På söndag tar vi bilen ner till Blekinge för minst en veckas semester. På måndag eller senast tisdag kommer en av mina äldsta vänner på besök till det hus vi hyrt nere vid havet. John Silver heter han och han lär väl vara rätt känd som seglare, åtminstone i Brest. Han har rest ända upp till Blekinge från Madagaskar. Från Gibraltar har han seglat i Pytheas från Massilia kölvatten hela vägen. Med John i huset lär det bli livat. Ingen kan berätta historier som han. Men man får ta hans historier med minst en nypa salt. Det mesta är ljug. Det enda som är sant om John är att han är en av de skickligaste sjömän som seglat på de sju haven. Hans läromästare var den välkände Flint. På den tiden var alla rädda för kapten Flint medan han för egen del bara var rädd för Long John Silver. Flints besättning var den hårdaste som någonsin seglat på de sju haven.



Pytheas som föddes omkring 380 före Kristus och dog sedan han fyllt 70 år, var en grekisk handelsman, geograf och upptäcktsresande. Han kom från den grekiska provinsen Massalia, nuvarande Marseille, och gjorde en banbrytande resa till nordvästra Europa år 325 före Kristus varmed han blev den förste att beskriva midnattssolen, norrsken och polarisen. Det var faktiskt Pytheas som kallade Britannien vid namn första gången och beskrev germanerna bättre än Germanicus Caesar.

Jag efterlyste Tommy Tompa Henricsson

Sista gången jag träffade Tompa var i slutet av 70-talet. Jag har med hjälp av olika kanaler försökt få reda på vart han tog vägen. Under många år dök han då och då upp i mina tankar. Fick han ett bra liv eller dog han av överdos som så många andra av hans kamrater? Med tanke på hans våldsbenägna läggning fanns det skäl att tro att han mött en våldsam död, som så många andra av hans kamrater. Av en händelse stötte jag på honom för ett tag sedan i ett rätt trevligt sammanhang. När vi skildes efter sex timmars samtal hade jag fått hans tillåtelse att skriva lite om honom och om hans liv, om det kunde vara någon enda till gagn.



De här två bilderna är skillnaden mellan två ytterligheter. Bilden till vänster visar Tompa tillsammans med sin ängslige fosterpappa. Bilden till höger är hans mamma. Trots att båda två kom från relativt fattiga förhållanden, så hade de helt olika mål i livet. Fosterpappan blev så att säga kvar vid sin plog medan mamman klättrade upp ett antal steg på den sociala rangskalan. De hade båda det gemensamt att de var svikare. Det värsta svek man kan utsätta ett litet barn för! Fosterpappan hade länge dåligt samvete medan mamman inte hade tid med dåligt samvete eftersom hon hade nog med sitt klättrande upp i de fina salongerna.



Fosterpappan blev Tompas farsa när han var något halvår gammal till dess Tompa fyllt sex och skulle börja skolan. Sen försvann fosterpappan för att inte återfinnas förrän Tompa hade fyllt 16 år. Tompas morsa hade under tiden bara haft en uppfostringsmetod och det var stryk med rottingen eller med dammsugarsladden, när rottingen inte längre höll ihop efter allt pisk. För fosterpappan gick det hyfsat i livet. Han blev kvar vid sin plog och tänkte mest på sitt och sig själv. Med mamman gick det värre eftersom hon blev tokig och hamnade på Långbro dårhus.



Idag har Tompa förlåtit sin tokiga morsa för allt stryk som hon bjöd honom på. Men han har inte glömt, inte ens en enda sekund, av de tio år han bodde ensam med henne. Med fosterfarsan var det värre eftersom han bara försvann ut Tompas liv och övergav honom. Ett sånt svek mot ett barn kan bara få allvarliga följder. När Tompa 1963 fyllde 16 år hade allt redan gått åt helvete. Två år senare blev han för första gången i sitt liv inburad på Stadsfängelset på Långholmen. Efter ytterligare tolv år muckade han för sista gången från Riksanstalten i Österåker som ligger i samma kommun som fosterpappan kört sin plog. Cirkeln var nu sluten!



Av denna berättelse om Tompas uppväxt kan man lära sig att barn till föräldrar med psykisk ohälsa, samt barn i familjer där våld förekommer utgör en synnerligen utsatt grupp i samhället. Genom forskning kan man konstatera att samtliga utsatta barn löper en mycket förhöjd risk att utvecklas på ett ogynnsamt sätt och få egna likartade problem i vuxenlivet. När det gäller skilsmässobarn så skiljer sig dessa dubbelt så ofta som barn med gifta föräldrar. I äktenskap där båda makarna är skilsmässobarn är risken tredubbel för separation. Varje år är 50 tusen barn med om att deras föräldrar separerar och nästan en tredjedel av alla barn i Sverige har skilda föräldrar, enligt Rädda Barnens statistik.

LÄS MER OM
TOMPAS BARNDOM



Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord, var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu, förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin 1933

En Gudförälder har ett fördrag med Gud

Min åsikt är att alla barn borde ha rätt till en vuxenrelation utanför sin egen familj. En vuxenrelation som alltid ser till barnets bästa. Idag när inte ens en överenskommelse med ett handslag är juridiskt bindande, är inte heller äkta makars löfte om att älska varandra i nöd och lust något som på sikt, har högsta prioritet. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.



Under tidigt 300-tal infördes Gudföräldraskapet för att ta hand om och skydda de kristna martyrernas barn. Med tiden har Gudföräldraskapet förändrats till att gälla vilket barn som helst, där föräldrarna inför dopet först frågar någon anhörig eller en god vän om denne ville bli barnets Gudförälder. Om denne eller dessa accepterar att bli Gudföräldrar så konfirmeras detta i en kyrklig ceremoni i samband med att barnet döps. Det viktigaste som sker under denna akt är inte vad som sägs eller högtidligt lovas med församlingen som vittnen, utan det avtal som Gudföräldrarna gör med Gud, eftersom ingenting som sägs eller högtidligt lovas i kyrkan är juridiskt bindande.



Idag är relationen mellan Gudföräldrarna och gudbarn, som sagt, inget juridiskt bindande avtal. Man kan nog mer se det som ett socialtkyrkligt flum där största tonvikten läggs på, att höra av sig till barnet på vissa bemärkelsedagar. För länge sedan var Gudföräldrarna en försäkring för barnet om, att någon alltid skulle finnas vid dess sida, om det skulle hända föräldrarna något, eller om föräldrarna på grund av oförutsedda omständigheter drabbades av ekonomisk ruin. Från att ha varit ett löfte inför Gud och det civila samhället har Gudföräldraskapet blivit mindre än en liten tummetott. Med andra ord, strängt taget, till ingenting.



Min mening är att Gudföräldraskapet måste uppdateras, både kyrkligt och civilt, eftersom alla barn med självklarhet borde ha rätt till en vuxenrelation utanför familjen, som alltid ser till barnets bästa oavsett vad som på sikt händer föräldrarna. Jag menar vidare, att det avtal som Gudföräldrarna åstadkommit med Gud om att så långt deras krafter och omdöme det tillåter, skall hålla utfäst löfte och de bestämmelser som där ingått, så länge de lever och att avtalet inte kan inhiberas ens av Gud Fader själv. Den enda som kan befria Gudföräldrarna från sitt löfte är barnet själv. Något annat är inte ens att tänka på, för den som ser till barnets bästa. Allt annat är struntprat och som flugors surr i mina öron!



Det är inte så lätt för en liten sjuårig grabb att förstå vad som händer i vuxenvärlden även om han förstår att någonting händer som han inte förstår. Det är därför han står där han står och tittar in för att försöka förstå vad det är för konstigheter som han inte förstår. Som de där blå sakerna som sitter fast i varandra men ända står var för sig. Visst är det konstigt att inte förstå hur allt hänger ihop eller inte hänger ihop. Som tur är har grabben en liten kompis på fyra ben som inte komplicerar någonting som gör livet mer komplicerat än det redan är för en sjuåring.

I en bostadsrättsförening beslutar styrelsen

För ett par dagar sedan, den 3 juli, kom en bil med Robins nya vitvaror. Det var en stor flyttbil som levererade kyl, frys och spis. Det var trångt på uppfarten eftersom bostadsrättsföreningen som Robin bor i just har slutfört en stor upprustning av tillgängligheten till de boende. Styrelsen menar att det nya arrangemanget måste få fungera en tid innan de kan utvärdera det hela. Under tiden får de boende kånka sina vitvaror för hand till bestämmelseplatsen eftersom lastbilar inte kan forcera det nya arrangemanget utan att riskera att köra sönder både sånt som står eller ligger i vägen. Jag tyckte lite synd om både chaufförerna och Robins grannar, för när hon ringde en person i styrelsen och berättade att flyttbussen inte kunde backa in utan risk, svarade den personen: ”Vad har den där att göra?” Frågan var naturligtvis adekvat och befogad :)



Eftersom styrelsen i Robins lilla bostadsrättsförening menar att syftet med det trånga utrymmer varit att bryta den ”autostrada-liknande” infarten till huset samt att försvåra något för biltrafiken där, så tog jag fram kameran för att kunna visa Robin att styrelsen nått sitt mål. Bostyrelsen har med råge försvårat biltrafik. Nu ser jag fram mot den dagen då någon av Robins grannar skall flytta till en annan plats i livet. Då skall jag ha kameran till hands. Det lär väl bli ett himla bärande om 35 kubik möbler och andra inventarier skall bäras för hand till flyttbilen.



Fast visst är det märkligt hur bostadsrättsföreningar fungerar eftersom en annan flyttbil, redan den 13 februari kraschade en refug som byggts för att försvåra tillgängligheten för Robin och de andra boende. Själv tycker jag att det alltid är bättre att tänka efter före än efter. Man måste alltid veta vart man ska för annars kan man hamna någon annan stans.

Jag läser helst om 91:an Karlsson äventyr

Ibland har jag funderat över hur man kan bli kultiverad. Det där med bildning är inte så lätt. Man måste för det första ha läst rätt böcker och för det andra kunna konversera om en massa fina ämnen som politik, mode och musik. Om man därtill kan föra samtal om den ekonomiska politiken och de politiska institutionernas betydelse så tillhör man utan tvivel intelligentian. Förstår man inte denna tankegång tillhör man inte intelligentian. När jag flyttade från huvudstaden till Tveta härads gjorde jag en riktig rensning av de där böckerna som man blir intelligent av. Alla böcker som handlade det minsta om ekonomi, sociologi, pedagogik och psykologi hamnade obönhörligen i Svenska Bostäders sopcontainer.



De böcker som jag sparade var skönlitteratur, naturvetenskap, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, arkeologi och teologi samt alla böcker som var dedicerade. Idag läser jag bara sådant som jag själv vill läsa. Det är väldigt sällan som jag läser på rekommendation eftersom det värsta jag vet är att läsa sånt som man skall läsa bara för att tillhöra intelligentian. Idag vågar jag läsa om 91:an Karlsons äventyr med 87:an Axelsson utan att skämmas, eftersom jag vet att jag läst fler riktiga böcker än de flesta.


För att få ordning på alla mina böcker har jag en hushållsnära tjänarinna!

Har du funderat på hur man enklast fixar en hushållsnära tjänarinna så kan du göra som jag. Klicka på tjänarinnan, hon med alla böckerna, så får du ett gott råd om hur man får tjänsten helt gratis, utan räfster:)

I början av mitt liv skulle jag bli fotograf

Jag fick en fråga av fotografen Anna C Eriksson som jag första gången stötte på vid Sveriges största runsten. Stenen som kallas Rökstenen. Så här skrev hon: Har du ställt ut dina bilder någon gång? Skulle gärna vilja se mer av dina foton! Vad svarar man på en sådan fråga? Svaret borde ju bli ett nej trots att jag faktiskt varit med om att göra bilder som publicerats i både veckotidningar och andra magasin. Fast det var länge sedan, på den tiden som jag var fotografassistent och ville bli fotograf.

Det här med att fotografera är ingen dans på rosor Allra minst som det nu för tiden bara är digitalkameror som tycks gälla. Den tid då man själv fick räkna på bländartal och ställa in bländare och tid och stundtals använde både gul- och blåfilter är förbi. Men det är klart. En sån där modern kamera har väl närmare 1000 olika funktioner som borde göra att bilderna idag blir enastående bra. Eller hur … men fan tro det?




Själv började jag min livskarriär med en ambition att bli fotograf. Det var på den tiden som man själv fick blanda till sopporna på ungefär samma sätt som när hustrun bakar småkakor. Man hade ett recept för framkallaren och ett recept för fixet. Det var ett himla rörande och en noggrann koll på att soppan höll rätt temperatur. Idag är den tiden knappt komihågbar eftersom allt sedan dess blivi digitalt. Jag minns också från den tiden när man delvisade vissa bilder. Man målade med en pensel över allt som inte var svart med en svavelblandning. Det var så man fick till bilder som idag kallas sepia, som innebar att bilderna fick en brunfärgad ton så att de såg ut som om de var mycket äldre än de egentligen var. De fotografier som delvisades var oftast porträtt- och bröllopsbilder. På den tiden var fotografering ett ädelt hantverk med optik och kemi och inte ett joxande med digital och programvaruteknik.



Om den svarta pricken i bilden ovan:
Om det vid kopieringen visade sig att ett neg hade något parti som var lite för mörkt kunde man ljusa till den lilla skavanken med en liten svart prick på en ståltråd som man vispade runt över det mörkare när man belyste fotopappret i labbet. Man fick pröva sig fram med klockans hjälp. Sekunderna var viktiga. Efter ett antal försök med olika tider så var det klart. Kopian var godkänd för vidare distribution till kunden. Och som sagt: Det var inte lättare förr – bara enklare. Betydligt enklare!



Det här är min hustru. Henne älskar jag mer än färska jordgubbar till midsommar. Vi har haft ett gott liv tillsammans även om det varit en del besvärligheter efter en olycka för några år sedan. På bilden sitter min hustru och väntar på att få maten på bordet. Hon skrattar åt två tekniktokiga tokstollar, på andra sidan bordet, som leker med en mobiltelefon. Själv håller jag som vanligt på med den förbannade digitala kameran. Ja, jag brukar säga så om de moderna kamerorna med tusen funktioner som ingen fattar ”nået” av. Men det är inte så att jag inte förstår mig på kameror. Min tredje kamera var en Leica M2. Bara så ni vet. Å sen det här med min hustru så tål det nog att upprepas. Henne älskar jag mer än färska småländska jordgubbar till midsommar.

Mänsklighetens värsta fiender

Jag har under drygt en vecka gått och klurat på att skriva ett inlägg om droger. Jag har haft en liten anteckningsbok i fickan där jag skrivit ner sånt som jag inte visste att jag visste förrän jag kom på att jag visste det jag trodde att jag inte visste. Man slutar aldrig förvånas över sig själv.

Igår insåg jag att man inte kan skriva en uppsats i en blogg. Man måste begränsa sig så att vanligt folk orkar läsa vad man skriver, om de ens gitter läsa överhuvudtaget. Det blir alltså inget inlägg om droger, utan endast några tankar i ord och bild om alkohol och heroin eftersom dessa två fiender är lika duktiga på att föröda människors liv.

Idag förstod jag att det faktiskt bara kan bli en tummetott av allting eftersom jag som vanligt haft en överambitiös inställning till vad jag de facto kan klara av. Efter att ha strippat textmassan in absurdum, måste jag ge en förklaring till varför mina storskaliga planer blev så småskaliga.

Under de två sista dagarna har jag ringt till olika aktörer som alla borde känna till vad alkoholen omsätter och kostar skattebetalarna. Jag har ringt Systembolaget, Socialhögskolan i Stockholm, Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen och några andra aktörer jag glömt namnen på.


Roland Rolle Björklund och Gustav Stoffe Svensson i Kungsan 1977

Den enda aktör på alkoholfronten som visade mig hjälpsamhet var Mats Ramstedt på Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD) som skickade mig en synnerligen vederhäftig rapport om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002. Systembolaget har inte ens kunnat ge besked om sin egen omsättning, trots att det bara kan vara ett enda antal kronor. Att Systembolaget har ett uppdrag bredvid alkoholförsäljningen behöver jag nog inte påminna om.

Behöver jag säga att besöken på Maria Ungdoms akutmottagning i Stockholm och antalet ungdomar som lagts in för slutenvård har ökat för varje år. Ungdomarna har idag ett tyngre missbruk, är våldsammare och psykiskt sjukare än tidigare. Men pengarna räcker inte. Och mindre anslag kan det alldeles säkert bli eftersom de flesta politiker bara kan se till alltings kostnad och ingentings värde. Jag har nämligen själv varit politiker och vet vad som prioriteras! Först kommer jag själv och sedan det parti jag tillhör och därefter tar man stor hänsyn till de starkaste lobbygrupperna och allra sist prioriteras väljarkåren/medborgarna.

Vad betyder egentligen Copyright

Jag tillhör den lilla lilla skara dårar som publicerar mer än vad som är vettigt på ett forum som Internet. Under åren har det blivit en del publiceringar i andra forum som tidningar å sånt. Det kan alltså vara av vikt att tillkännage min syn på copyright. Jag ser positivt på att andra snor sådant som jag publicerat. Jag säger helt enkelt att allt jag tänkt och funderat ut för att verka mer begåvad än jag är skall ses som fritt byte för vem som helst. Av allt jag skrivit och av allt jag publicerat av bilder, finurligheter och begåvade tankar är allt fritt att stjäla, kapa och kopiera utan att ange källan. Ett enda undantag från denna civilrättsliga anarkism är bilden ovan. Den lilla grabben som håller på att lära sig hur en digitalkamera fungerar är mitt älskade lilla Gudbarn. Den grabben vill jag behålla för mig själv. Fan tar den som snor bilden och placerar den i ett sammanhang där copyrighten inte anges. Om så skulle ske kommer jag att kontakta CIGA (Civil Investigation Group of America), och då lär det ta rena hus i helvete eftersom CIGA har tillgång till både Apachehelikoptrar och kärnvapen för sitt uppdrag att skydda enskilda från piratkopiering och stöld av copyrighter. Så håll i hatten alla ni pirater. CIGA ser allt ni gör och handlar alltid efter sitt unika uppdrag.

Gustaf Fröding och Antonio Ligabue

Kärleksvisa av Gustaf Fröding: Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå. Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.

Igår kom jag att tänka på ett par märkliga gamla tokstollar som båda trots all sin galenskap blivit geniförklarade. I alla tider har det funnits människor som avvikit från den gemensamma normen. Några av dessa original har trots sin galenskap blivit högt älskade och världsberömda! Privat var det värre. Bara en sån liten sak som att någon gång i livet få uppleva en öm och intim närhet till en egen älskad kvinna ratades dem.

Och ändå gav de oss andra, så mycket skönhet i dikt och färg! De fagra fruntimren tillägnar jag därför målaren Antonio Ligabue och diktaren och nationalskalden Gustaf Fröding som båda ur Eden förbannats.

Gud sade: Varde ljus och det vart ljus

Om du någon gång tänkt på hur länge du skall vara död kanske du fattar hur kort tid du fått för att leva. Livet är ju som en kort ljusglimt mellan två kosmiska oändligheter. Det är faktiskt inte döden du skall vara rädd för, eftersom alla som lever förr eller senare måste lämna plats för alla de som står i kö för att bli till. Det är själva livet du måste vara rädd om!

Egentligen är det rätt härligt att leva

Det här med bibeln, psalmboken och den hederliga gamla tidegärden är rätt krångliga nu för tiden. För att inte tala om allt modernt flum de har för sig i svenska kyrkan. Nu skall man vara polare med både Gud och Jesus. Inte undra på att gamla pirater känner sig alldeles vilsna när de går i land för att försöka hitta tillbaka till sin barnatro. Inte ens Fader vår är som den var när jag var liten. Det är precis som om man inte skall förstå längre. Men mig sätter man inte på pottkanten, för jag kan räkna både position och distans och räkna ut när planeten Jupiter lyser in genom mitt nyckelhål. För så mycket kan jag säga och lova: Ge mig en fast punkt och jag skall rubba jorden. Om du vågar kan du ge mig två fasta punkter, så skall jag räkna ut både den ensamma singulariteten och orsaken till det folktomma universums. Om du mot förmodan vågar ge mig tre fasta punkter skall jag bevisa om Gud, Fader vår, finns eller ej.

Till minne av kyrkhunden Maia

Nu är det snart ett år sedan min irländska terrier Maia släpptes lös utan koppel och halsband, ut på de saligas ängder. Till alla Er som följde Maias sista tid på jorden och alla Ni andra som då tog er tid att skriva några vänliga ord till tröst, vill jag dedicera ett litet bildspel som visar hur tiden blev efter Maias resa till de saligas ängder. Tack för allt Ni gav!
Till mitt rekviem över The Irish Terrier Filbyters Maia ... Klicka Här

Döden tänker jag mig som Setterlind gör

Idag är det en torsdag. För bara sex dagar sedan, var jag på Inga-Brittas begravning. Igår var jag på Maj-Britts begravning. I början av januari var jag på Alf Samuelssons begravning. Det är svårt det här med döden eftersom vi vet så lite om den eftersom ingen kunnat berätta hur den är.

Jag tänker mig livet som en kort ljusglimt mellan två evigheter. Man skall inte vara rädd för döden, för om man tänker efter hur länge man skall vara död så förstår man hur kort tid man har att leva. Därför skall man vara rädd om livet och de få dagar man fått som gåva att leva livet.



Döden tänkte jag mig så är titel på en dikt av Bo Setterlind. I sin dikt liknar Setterlind döden vid en gammal odalman och sig själv vid en liten harpalt som lyfts upp i odalmannens korg, där den slutligen somnar.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Piratkaptener var strålande navigatörer

Inlägget är flyttat ... KLICKA HÄR


.

Gamla sjöfarare stämmer möte i vårsol

Härförleden stämde två goda vänner och pirater från den ursprungliga besättningen möte i en enslig skog för att dryfta sina minnen och sin framtid. Så här långt från havet har de aldrig tidigare befunnit sig och dagen var en av de varmaste vårdagar i mannaminne. Innan de intog lunch på det närliggande slottet The Golden Utter tog sig den forne kvartermästaren Max Hobstig och högbåtsman Antony Grennadio ner till hamnen där Rottel River har sitt utlopp i den stora Vettersjön för att njuta av sjöbrisen och den ultimata friheten. Dagen var en Gudagåva!

Min livskamrat är en buckanjär med hund

Har du inte tid att vänta tills jag blir klar med mina memoarer kan du väl kolla om din burk har ljud. Hittar du ljudfunktionen i datorn kan du kanske sätta på ljudet och klicka på någon av bilderna på min livskamrat så länge. Kommer inte ljudet så har jag väl gett fan i allt och i stället rest över havet ner till Zanzibar eller till Madagasskar och då blir det inget alls, om du inte själv skriver en begåvad kommenterar eller något annat.

En helt förlorad matematisk generation

Mängdläran är den del av matematiken som sysslar med mängder. I Sverige infördes mängdläran på 1960-talet i skolmatematiken av en grupp ganska verklighetsfrämmande universitetsmatematiker. Den fick till en början en stor plats i undervisningen, också i grundskolan, men är numera i stort sett borttagen. Man brukar säga att den generation barn och ungdomar som tvingades på Mängdläran blev en förlorad matematisk generation. Man brukar också säga att vi människor lär oss av vår historia trots att det visat sig att vi ingenting lärt av vår historia. Skälet är att vi så gärna vill tro att tidens profeter är så ofelbara att vi själva kan sluta tänka för att helt förlita oss på den kloka profetens klara syn om tillvarons problemlösningar. Jörgen Lycke menade att det bedrägliga var som getaben i heliga relikskrin. Det enda jag kan säga är:
Tänk själv och akta er för falska profeter och falska lärare!

Bland sjörövare och andra vilda pirater

Först som sist måste jag göra en liten presentation av mig själv, nu när det skall byggas en ny värld över ruinerna av den gamla. Bildspelet här ovan med musik av Fred Åkerström bör väl räcka som min personlig beskrivning av en urgammal människa som levt ett så äventyrligt liv att hälften borde ha varit nog. Se mig som en ålderstigen sniffande pirat.





Idag har det varit ett stort konvent på Madagaskar för pirater. Dagen inleddes med en spatsertur runt bastionerna. Vägvisarna var gamla kändisar med Gustav Adolf Skytte, Klaus Störtebeker, Sören Norrby och fribrytaren Gustav Drake som de allra mest behöriga. Snyggast bland de befarna var Ingela Gathenhielm och Johanna Hård. Efter vandringen bland fästningsvallarna började själva mötet som varade i tre timmar.



Sedan vi käkat middag och lyssnat på ett föredrag om nya metoder och navigationssystem var vi fria att göra vad vi ville inom rimliga gränser. Några av oss tog våra hundar till hamnlagunen och lät dem jaga de små lustiga fingerdjuren och andra knytt bäst de ville. Andra tog sig för att häva några öl eller fler på någon av de många krogarna nere i hamnen.